Rödpannad Kakariki
| Den vanligaste av Kakarikiarterna är den vi kallar för Rödpannad kakariki, Cyanoramphus n. novaezalandiae. Kakarikin är en relativt liten fågel med sina ca 29 cm. Den är vackert klargrön, något ljusare på bröst och mage, röd pannfläck och röda öronfläckar. Stjärten är mörkgrön och fötterna mörkt grå. Näbben är grå. Det är svårt att se skillnad på könen om man inte har flera fåglar som kan jämföras. Honan är något mindre än hanen och har mindre och oftast något blekare öronfläckar och smalare röd pannfläck. |  |
| Ungfåglar har svagare och mindre pannfläck och deras näbb
är hornfärgad och ögonirisen är mycket ljusare än på en vuxen fågel. De blir
könsmogna mycket tidigt, vid ca ett halvårs ålder. Har man ett par så ska man låta
dem häcka första gången innan de fyllt ett år. De är fertila tills ungefär 4 års
ålder och de blir vanligtvis bara 7-8 år gamla. De kommer från Zya Zeeland och
intilliggande småöar där de lever i små grupper på upp till åtta par. De ses ofta i
grupper på marken där de letar fröer och bär som är deras huvudföda. De är
uppförda på Washingtonkonventionens Cites1-lista vilket innebär att de är hotade i
vilt tillstånd och att det krävs tillstånd från Jordbruksverket för att få handla
och även förevisa dem. Dokumenterat fångenskapsuppfödda inom EU är dock undantagna
från kravet på tillstånd. Så om du tänker köpa en kakariki är det viktigt att den
är ringmärkt med en fast fotring som styrker att den är svenskfödd alt importerad
från ett EU-land. De är tämligen tystlåtna av sig men när de låter så är deras läte ett ganska lågmält behagligt läte. När de är riktigt upprörda vilket inte är ofta så kan de höja rösten och skrika, oftast inte mer än ett par-tre skrik. Det är en mycket pigg, livlig och lekfull fågel som kräver stort utrymme och sysselsättning i form av färska grenar att gnaga på. Gärna också lite leksaker i form av olika sorters gungor och rep som de kan "klänga" runt i. De flesta kakariki är också mycket förtjusta i att bada så de bör ges möjlighet och ta sig ett dopp när det passar dem, helst i ett stort ganska grunt fat, t ex ett blomfat. Har de inte tillgång till bad så brukar vattenkopparna duga även om de har svårt att pressa ner kroppen i dem. När de badar så stänker de vatten vida omkring sig. Kakariki brukar fungera bra tillsammans med nymfer. Men som alltid när man sätter ihop olika fåglar är det viktigt att hålla ordentlig koll i början så det inte blir bråk. Lite småtjafsande för att fastställa rangordningen får man räkna med. Om det blir allvarligare än lite småtjafs så bör man skilja dem åt så de inte skadar varandra. De utfodras lämpligast med torr undulatfröblandning som basfoder. Färskt vatten minst en gång om dagen är ett måste. Dagligen ska de också ha färsk frukt och grönsaker. De brukar vara väldigt förtjusta i blötlagda fröer, speciellt i sk duvblandning. Angående deras bordsskick så finns där mycket att önska. De är riktiga lortgrisar. Sitter och sprätter ut maten med sina långa tår och tittar sig omkring och ser oskyldiga ut. När de äter frukt och grönt så slängs ungefär varannan tugga iväg. De ska alltid ha tillgång till extra kalk och mineraler i form av en kalk-/mineralsten. Sommartid så uppskattar de att få små späda maskrosblad, nate och olika sorters gräsvippor. Mina kakariki är speciellt förtjusta i älggräs vilket nymferna inte alls gillar. Blåbärsris brukar också vara mycket uppskattat att sitta och bita sönder. De är ganska lätta att få att föröka sig i fångenskap. En holk i storleken 25x25x40 med ett ingångshål på ca 6 cm brukar fungera bra. De vill ha tämligen rikligt med bomaterial i holken, så ungefär en fjärdedel fylls med fin träflis. Honan lägger 3-7 ägg. De flesta brukar vara befruktade och kläckas efter ca 20 dagars ruvning, med det är ovanligt att alla överlever när det är många ägg som kläcks. Under ruvningstiden lämnar honan nästan aldrig holken för att äta utan hon blir matad av hanen. Med tanke på att de är upptagna på Cites1-listan är det viktigt att ringmärka ungarna med fasta fotringar. Ringarna sätts på när ungarna är ca 10 dagar. De ska ha storlek M (4,4mm) på ringarna. Ringar beställer man genom sin lokala fågelförening och av inskriptionen på ringarna framgår bla vem som är uppfödare och vilket år fågeln är född. Ungarna brukar gå ur holken vid fem veckors ålder men tillbringar nätterna i den i ytterligare några veckor ofta tillsammans med föräldrarna. Ungarna matas av båda föräldrarna till de är ca åtta veckor gamla. Det finns uppgifter om att de under häckningstiden kan vara känsliga och lätt bli oroliga och uppstressade och att de tom i stressade situationer kan bita ihjäl sina ungar. Själv har jag dock ingen erfarenhet av detta utan de par jag har haft har varit lugna och verkade inte bli uppstressade av varken kontroll och ringmärkning av ungarna eller vid rengöring av holken. När mitt första kakarikipar häckade första gången var det någon som sa till mig att de absolut skulle ha mjölmask annars skulle inte ungarna överleva. Äckligt tyckte jag, men vad gör man inte för sina fåglar. Tack och lov så åt de inte mjölmask. De tittade på de krälande maskarna och sen på mig och de undrade säkert om jag blivit tokig som serverade något dylikt. Som sällskapsfågel tror jag att kakarikin passar bra. Den är väldigt nyfiken och orädd av sig och den kommer gärna fram och undersöker händerna och vad man håller i. Däremot så är jag tveksam till om de blir så tama och tillgivna som tex nymfer. Det är betydligt mer fart på kakarikin och de kommer gärna och sätter sig på en men de hoppar lika snabbt vidare. Jag har heller själv aldrig hört om någon kakariki som velat bli kliad av en människa. Jag tror att man lätt tolkar deras nyfikenhet och lust att utforska allt inklusive händer, axlar och hår som tamhet istället för ren nyfikenhet och oräddhet som jag tror det rör sig om. Jag tror att kakarikin helst ska hållas tillsammans med en partner så att den har någon "att busa tillsammans med". För att få utlopp för sin energi kräver kakarikin stora utrymmen, allra minst de som krävs enligt L80. Har man ett par kakariki så kan man sitta och titta på dem nästan hur länge som helst och man får åtskilliga goda skratt åt deras lekfullhet och tokiga upptåg.
|
|
|
Kakarikihane sitter ute i solen och äter persilja | |
|
Gul mutation av rödpannad kakariki Foto: Anne-Li Högström |
Copyright © Nymfkakadua 2002 - 2015