Munkparakit
Munkparakiten, Myiopsitta monachus, förekommer i Sydamerika företrädesvis i Uruguay, östliga Bolivia och i östra och centrala Argentina. Den är också vanlig i Mato Grosso längs Paraguayfloden.
Den påträffas oftast i låga regnrika och öppna skogsområden och i träd längs våtområden. Det är inte heller ovanligt att den påträffas i områden med akacia- och palmlundar samt i träddungar i närheten av
lantbruk och plantager. Den lever i flockar på allt mellan 10-100 fåglar.
Panna och hjässa är blågröna, kinder och övre delen av bröstet är grått, och rygg, vingar och stjärt är gröna. Inga yttre könsskillnader på hanar resp honor. Ungfåglar har något mattare grön färg och saknar
den ljusa brämen på bröstfjädrarna. Det är en ganska liten fågel, ca 29 cm.
Den bygger sitt rede fritt i trädkronorna och det är honan som ensam står för byggandet. Som bomaterial använder den kvistar och grenar som flätas samman till ett rede. Ofta bygger flera par i samma
trädklyka, ett enda stort bygge där varje par har sina två egna kammare. I den inre av kamrarna läggs äggen och där tillbringar ungarna sina första veckor. Det är en febril aktivitet under häckningstiden som
varar från oktober till november-december. En del fåglar hämtar bomaterial för att reparera och bygga till, medan andra är på jakt efter föda till ungarna, alla hela tiden högljutt tjattrande.
Deras skrik är höga och korta och kan vara ganska genomträngande.
De lägger normalt 5-8 ägg som ruvas i ca 26 dagar. När ungarna är ca 6 veckor lämnar de boet. Det är honan ensam som ruvar och matar ungarna medan hanen oftast håller vakt så att inga inkräktare kommer för nära boet.
Deras huvudsakliga föda består är frö, frukt, bär, nötter och blommor men de äter även gärna insekter och dess larver. I bebodda trakter är de inte väl sedda av bönder och plantageägare eftersom de äter av grödor
och majs och det har t o m förekommit nästintill en hetsjakt på dem. De har skjutits av och många av deras boträd har bränts ner.
Munkparakiten är en trevlig fågel men den bör hållas flockvis i rymliga voljärer.
Den är känd för att vara destruktiv och gnager mycket så voljärerna bör vara byggda med metallramar. För att få sitt gnagbehov tillfredsställt måste den ha rikligt med grenar och kvistar att gnaga på och vill man att den
ska bygga bo så går det åt stora mängder. Vill man att den ska häcka så nöjer den sig i allmänhet med en träholk i storleken 25x25x40 med ett ingångshål på ca 7 cm i diameter.
Den är också tämligen högljudd med gällt och genomträngande skrik, så den är väl inte det bästa valet i ett tättbebyggt område.
I USA är den mycket vanlig som tamfågel då den kan bli mycket tam och tillgiven om den tas från föräldrarna så snart den är självständig. I Sverige är den däremot mer sällsynt men det brukar finnas ungar att få tag på.
Copyright © Nymfkakadua 2002 - 2015