Artbeskrivning

Det har kommit önskemål om en sida där läsarna kan få publicerat berättelser om sina egna nymfer. Har du någon berättelse om din nymf som du vill dela med dig av till andra läsare. Skriv gärna och berätta om hur du fick den tam, hur du fick den att äta nyttig mat, första häckningen mm mm. Kort sagt, skriv om vad som helst, bara det är om nymfer. Maila sedan din berättelse till Nymfkakadua. Bifoga gärna något foto (jpg-format).

Jag hade länge gått och funderat på att köpa en fågel, vilken sort visste jag inte riktigt.
Min dröm har ju alltid varit att skaffa mig en större papegoja, men har väl aldrig riktigt tagit språnget fullt ut, det har alltid varit så mycket annat i mitt liv som kommit i mellan, men nu kände jag mig äntligen redo för
att skaffa mig en.
Jag började febrilt leta runt på nätet, vägde för och nackdelar med att köpa en handuppmatad unge eller föräldrauppmatad, det fanns så mycket information på nätet och det var svårt att bestämma sig för vilket som var det bästa i mitt fall.
En regnig dag i oktober gick jag och min älskade man in i stadens ena zoobutik som för övrigt heter shamoon zoo ( tror att det stavas så) för att se om det fanns möjlighet att kunna få en svenskfödd papegoja via honom, då jag funnit att de flesta uppfödarna låg väldigt långt bort från mig.
I samma stund som jag står och diskuterar får jag syn på en nymfkakadua som sitter och hojtar på min uppmärksamhet från sin bur.
Det var en ringmärkt grå nymf hanne som så ivrigt ville ha min uppmärksamhet. Både jag och min man vart förälskade i den underbart söta fågeln och vi diskuterade inte så mycket egentligen vi fick ett bra pris av zoohandlaren 300 kr för fågeln och halva priset på en stor bur som bara skulle bli en tillfällig lösning, tills att vi renoverat upp den gamla smidesvoljären vi inhandlat second hand över nätet.
Zoo handlaren bedyrade att de båda nymferna var 7 mån gamla men han visste inte vart de kom ifrån, dessutom hade han inga papper på dem kvar, de hade enligt honom kommit bort.
Den fina nymfen satt tillsammans med en annan hanne och då vi diskuterat fram och tillbaka hurvida vi skulle ta dem båda eller bara en, så kom vi överens om att bara ta den ringmärkta fågeln och sedan försöka hitta en hona av en privat uppfödare istället.
Då zoo handlaren skulle fånga in fågeln bad han mig gå ut ifrån rummet för han hade ett speciellt sätt att fånga fåglar på för att undvika att bli biten, och det kunde uppfattas som lite skrämmande.
Jag valde dock att stanna kvar i rummet och han fångade in fågeln på ett minst sagt brutalt sätt.
Har aldrig sett något liknande.
Under den infångningen skadade han sina fötter så att han blödde och tappade många fjädrar över bröstet.
Min man och jag förstod ingenting, vi bara tittade på varandra chockat.
Då vi satte honom i sin bur skrek de båda nymferna efter varandra så högt och så hjärtskärande.
Hela vägen hem skrek nymfen det värsta han kunde, och slutade inte förrän sent på kvällen då vi suttit och pratat lugnande med den i flera timmar.
Dagarna som följde var inte lätta, från att tro att fågeln mådde bra till att inse att han faktiskt matvägrade.
Han pratade inget alls med oss, och det fick oss att börja ana, att ingenting av detta stod faktiskt rätt till.
I samma veva började jag brevväxla med en kunnig uppfödare vid namn Lena, och fick många goda råd och stöd i hela den här historien som skulle så sakterliga börja nystas upp.
Allt skedde så snabbt vid den här tiden, min man gick på ett barnkallas med våra två små barn och jag stannade hemma hos Elvis som vi döpt fågeln till.
Jag ville inte lämna honom då jag varken såg honom äta eller dricka något.
På kalaset pratar min man med en pappa som säger att hans bekant lämnat in två nymfkakaduor, hannar till försäljning för två månader sedan, på samma zoo, och att dessa var 8 respektive 4 år gamla och hade suttit ihop hela deras tid.
Jag informeras om detta per telefon och börjar att gråta då jag förstår att vi skiljt två nymfkakaduor åt och att Elvis faktiskt sörjde sin vän.
Sedan kommer en annan skräck upp i mitt huvud, tänk om han sålt den andra fågeln och den inte går att spåra.Vad gör vi då?.
Jag var inte bara arg för att jag blivit lurad på fågelköpet, jag hade gjort klart för honom att jag ville ha en ung fågel att börja med då jag visste att det skulle bli lättare att få den handtam.
Han hade dessutom medvetet skilt två fåglar åt.
Det var så hjärtlöst gjort.
Det visade sig att den förra ägaren tröttnat och givit bort fåglarna som för övrigt hette Frisse 8år och Frasse 4 år. Det var Frasse vi hade.
Frasse hade ju en ring runt foten med ett nummer. Det var en hel ring som det stod 556 p-S.
Detta fick jag reda på av Lena betydde att fågeln fått sin ring då den var liten och att den var svenskfödd och rådde mig att luska vidare vart Elvis kom ifrån.
Då vi fått alla våra farhågor bekräftade så körde vi följande morgon ned till zoobutiken och bankade på.
Vi sade allt som vi fått reda på och bad att få den andra fågeln också.
Zoo ägaren nekade till allt, han sade att jag ljög att den förra ägaren ljög, och att dessa fåglar endast suttit ett par veckor i buren tillsamans.
Han påstod också den galningen att han ringmärkt fågeln själv med en gammal ring.
Först ville han inte ge mig fågeln, men arg som jag var skrek jag att om han inte gav mig den andra fågeln här och nu så svarar jag inte för vad jag gör.
Du kan ta fågeln men den kostar också 300 kr.
Jag svarade att 300 kr är inte mycket om man lyckas rädda en fågel från en djurplågare, det är då värt vart enda öre.
Vad han svarade mig, vill jag inte ta upp här och nu, det krävs det sencur för.
Jag satte Frisse i en fraktbur och vi körde raka vägen hem, och då vi kommer in i hallen på nedervåningen börjar Frisse att skrika, detta hör Frasse som sitter i buren på övervåningen han svarar skrikande och hjärtskärande tillbaka.
De skrek så högt efter varandra, så jag fick tårar i ögonen, och min man säger titta Annelie! jag får gåshud på armarna nu ( han får det då han blir rörd över något).
Vi släppte dem samman och de började genast att putsa varandra så välkomnande och så kärt.
Väl tillsammans efter många dagar, så mår de båda otroligt bra, de äter, dricker och putsar sig, badar och flyger fritt tillsammans hela dagarna.
Vi har nu fått bevis på att de hör ihop, de har samma läten samma busvisslingar och samma dans då matte spelar bra musik på radion.
Nu bor Frisse och Frasse med oss tills döden skiljer oss åt. Vi har döpt dem till Elvis och Ozzy, men ibland säger vi Frisse och Frasse fast de verkar inte lyssna direkt till sina gamla namn.
Jag har kommit så långt med dem, att de äter mat ifrån min hand, och igår flög Frisse och satte sig på mitt huvud för första gången.
Jag vet inte om de någonsin kommer att sätta sig hos mig som jag vill att de skall göra, men jag älskar dem mer än något annat, och jag tror att de förstår att jag bara vill dem väl.
Mitt råd till alla er som funderar på att skaffa fågel se till att hämta dem hos seriösa uppfödare som kan ge er goda råd och stöd i erat fågelköp.
Tro aldrig på vad en försäljare i en butik säger, oftast vill de bara sälja fåglar och skiter i hur de gör det.
I detta fall var det på bekostnad av fågelns välmående.
Detta är en tragisk historia som förhoppningsvis slutar lyckligt, dvs att vi får många år tillsamans och att de får ett bra förtroende för sin matte.
Zoo butiken upphörde veckan efter jag hämtat Frisse ( Ozzy) och finns inte längre kvar i Nynäshamn som tur var men ryktet säger numera att han öppnar upp på annan ort.
Man kan ju undra om han skall hålla på med djur överhuvud taget.
Kram till er alla som läser detta
från Annelie i den vackra skärgårdsstaden Nynäshamn

Max är tillbaka! (se anmälan från i söndags). Det är en liten solskenshistoria med några osannolika led i händelsekedjan som kanske lämpar sig som en glad uppföljningsnyhet i nästa nr. Ungefär så här gick allt till:

När Max hade försvunnit ca kl 10 på lördag fm så satte vi upp lappar i Kärra och på Hajen, ringde polisen, Stenåsa Zoo och Getteröns Naturum. Hela helgen cyklade och gick vi runt i och kring Kärra och visslade och ropade, hela tiden utan något svar från Max. Ingen hörde heller av sig och vi var ganska modstulna. På söndagen satte vi upp flera lappar vid bl a Torpa och Lindbergs kyrkor samt i trönningenäs. Ingen respons. Dessutom efterlyste vi honom här.

På söndag kväll ringde en man från Torpa (ca fem km österut) och berättade att han hade Max hos sig. Han har flera djur, bla undulater, och hade stoppat in Max i en tom bur, gett honom mat och vatten. På lördag kväll ca kl 18 hade han sett en en förmodad hök/falk i luften och bad sonen se till hönsen som gick ute. (Nymfparakiter som flyger ser lite ut som rovfåglar.) "Falken" cirklade några varv över gården och satte sig sedan i körsbärsträdet och till sist på huvudet på mannen. Troligen tyckte Max att det påminde lite om vår familj med gult hus och barn på tomten. På söndagen åkte man till Hajen för att sätta upp en upphittat lapp, och hittade då vår lapp. Sedan var det bara att ringa.

Var det fel pippi? Nejdå, Max kände igen oss redan när han hörde rösterna i tamburen (och vi kände igen honom också). Nu är han åter hos Kim och blir krafsad på huvudet.

Fågelintresset hade nog alltid funnits där eller i alla fall så länge som jag kan komma ihåg, men att ta steget fullt ut och köpa en egen fågel hade bara inte blivit av. Nu slumpade det sig så att jag var bortbjuden på en fest en kväll och under den kvällen var det en fågelägare som beklagade sig över sina nymfer. Hans historier blev värre och värre tills det hela spårade ur totalt och slutade med att han hade bestämt sig för att "nacka" sina nymfer dagen därpå. För att få slut på diskussionen drog jag till med att jag kunde tänka mig att ha nymfer och att det omöjligt kunde vara så besvärligt som han ville få det till. Festen fortsatte och folk pratade på om annat.

En vecka senare, när kom jag hem på kvällen och öppnade dörren till min mörka lägenhet, möttes jag av ett hiskligt SQUIRK! Jag tror aldrig att jag har varit så nära att hoppa ur ett par skor i hela mitt liv. – Gud vad rädd jag blev! Efter att ha återfått fattningen, sträckte jag in handen i hallen och tände taklampan. TRAAAAA…där stod en fågelbur med två nymfparakiter i. Det var en hona och en hane. Min syster hade fått dem, eftersom jag inte var hemma, och hon hade nyckel till min lägenhet och hade därför ställt in buren innanför dörren. Jag kan villigt erkänna att jag inte hade trott att min kommentar angående att jag kunde tänka mig att ha nymfer skulle bli ihågkommen dagen efter festen, men det hade den uppenbarligen blivit.

Efter en liten stund lugnade fåglarna ner sig och jag flyttade in buren i vardagsrummet. Det fanns en separat påse med lite frön och skålar i, men inga leksaker och förresten var det inga stora mängder av fröblandningen heller. Jag gav dem frö, satte in en kopp med vatten och backade sedan en bit för att titta på fåglarna. Ganska snabbt gick det upp för mig att jag nog var mer rädd för nymferna än vad de var rädda för mig. Snarare verkade dom lite nyfikna på vem deras nya matte var. Den ena fågeln hade en liten kal fläck på huvudet och den bekymrade mig. Skulle det verkligen se ut så? Jag ringde därför till min väninna och berättade vad som hade hänt, nämligen att jag var stolt, men aningen ängslig, ägare till ett par nymfparakiter. Hon blev nog lite förvånad, men gratulerade mig och berättade att ICA:s förlag har böcker om diverse husdjur.

Glad i hågen tog jag på mig ytterkläderna igen och traskade iväg till centrum. Det tog inte lång tid att hitta en bra bok om nymfer och med den som guide införskaffade jag diverse mat och tillbehör till buren. Än så länge var det skoj att vara nymfägare. Detta skulle dock snart ändra sig. Först ut var pojkvännen med sitt, – VAD ÄR DET DÄR?! Sedan veterinären som jag ringde till för att fråga om råd gällande "skalligheten". Han sa nämligen att ibland kunde fåglar tappa fjädrarna på grund av att de fått loppor! Suck och pust, bara att köpa det loppmedel som rekommenderades och testa för att se om honan blev bättre. Om Ni någonsin har försökt hålla en sprattlande nymf i ena handen och tvätta den med den andra så kan Ni föreställa Er cirkusen som utspelade sig i mitt badrum.

I efterhand och med lite erfarenhet så vet jag nu att honan var skallig på grund av hög ålder och inte för att hon hade loppor. Badandet var med andra ord helt onödigt, men jag får försvara mig med att det var väl menat. Honan döptes av min systerson till "Skalle-Per" och hanen som hade snyggare och i systersonens ögon glamorösare fjäderdräkt fick namnet "Drottning Silvia". Tyvärr lever inte fåglarna längre eftersom de var så gamla när jag fick dem, men de var otroligt sociala och trevliga att ha den tid som det blev och jag kommer alltid att minnas dem med glädje.

För lite över tio år sedan bodde jag med min mamma och pappa och min yngre syster i en förort till Stockholm. Både jag och min syster har alltid varit stora djurvänner och vi har många gånger släpat hem diverse olika djur. Allt från skadade fågelungar till grodor. Vi var alltid väldigt imponerade av den lilla grå fågeln som gubben Fransson som bodde på nedervåningen hade. På sommaren när han satt på balkongen hade han alltid sin fågel med sig i en bur och fågeln verkade alltid så glad där den småtjattrade i sin bur. Gubben verkade också uppskatta sällskapet för han satt ofta och pratade med fågeln. En dag fick vi höra att gubben Fransson (som vi alltid kallade honom) hastigt hade dött. Jag kommer ihåg att vi den kvällen funderade och pratade om vad som hänt hans lilla fågel. Var den ensam eller hade någon tagit hand om den. Ingen visste annat än att ambulansen hämtat Fransson. Vi försökte lyssna genom hans brevlåda men det var knäpptyst i lägenheten. Någon dag senare kom det en kvinna till lägenheten och jag och min syster gick ut och satte oss precis utanför porten. Skulle vi våga fråga henne var fågeln var. Lite senare hörde vi det bekanta tjattrandet från fågeln och vi blev överlyckliga för då visste vi att han levde. Kvinnan kom ut och bar på buren. Min syster knuffade till mig och tittade uppmanande på mig och jag tog mod till mig och frågade vad som skulle hända med fågeln. Jag minns samtalet som om det var igår.

- Inte vet jag, jag vill inte ha den, men här kan den ju inte stå ensam så jag får väl ta hem den och höra om nån vill ha den, svarade kvinnan.

Vi skuttade glatt upp och båda skrek vi Ja tack! Hon följde med oss in till oss och mamma och pappa lovade att vi skulle ta väl hand om fågeln. Hon sa att han nog var ungefär fem år gammal men hon hade ingen aning om vad han hette. Vi fick också lite mat och andra tillbehör till fågeln. Vi såg senare att han var ringmärkt och på ringen såg vi att han var 6 år.

Den kvällen var det två överlyckliga flickor i tonåren som satt och funderade och funderade på vad fågeln skulle heta. Namn som Elvis och Rambo var heta förslag men vi kom inte överens. Då kom pappa och sa "Självklart ska han heta Fransson" och så fick det bli.

Min syster tröttnade ganska snart på Fransson men han förblev min ögonsten och förtrogna som jag anförtrodde många av mina tonårsbekymmer åt. Fransson började ett nytt liv när han kom till oss. Han hade fått mycket kärlek och omvårdnad och bra mat. Både frö och massor av frukt men han hade aldrig fått möjlighet att sträcka på vingarna. Han hade suttit instängd i sin bur, år efter år. Efter veckor av träning med många kraschlandningar var han en fulländad flygare och kunde flyga varv på varv i mitt rum. Det verkade som han aldrig fick nog. Ett tag hade han smeknamnet Jas men vartefter han lärde sig behärska flygkonsten fick han smeknamnet Concorde för att sedan alltid kallas vid sitt rätta namn, Fransson, eller helt kort Frasse, som han lärt sig att säga. Han har också lärt sig härma en hel del ljud bl.a. dörrklockan och telefonen och självklart också "tjejvisslingen". Han har sitt eget lilla språk och han kan sitta långa stunder och prata för sig själv. Vi undrar så vad han säger men vi har aldrig lyckats lista ut det.

Han var redan från början mycket sällskaplig och tyckte mycket om att sitta på skrivbordskanten när jag pluggade eller sitta på sängkarmen när jag låg och läste. Efterhand så vågade han också komma och ta godsaker direkt ur min hand och så småningom så vågade han sig också upp på handen och då dröjde det inte länge innan min axel blev favoritplatsen.

Jag har pluggat färdigt sen några år tillbaka och flyttat hemifrån och börjat jobba. Fransson är fortfarande min förtrogna och det är många kvällar vi tillbringar tillsammans framför TV-n. Ja, numera är vi inte ensamma. Lasse kom in i bilden för ett par år sedan och eftersom Fransson så tydligt visade sin svartsjuka så skaffade vi honom en tjej som vi döpte till Lisa. Hon var ca 10 år gammal och hade tidigare använts i avel och behövde nu få tillbringa ålderns höst i lugn och ro. (Jag har på senare tid förstått att 10 år inte är nån ålder på en nymf)

Hon accepterades av Fransson om än lite motvilligt. Som tur är så fastnade Lisa för Lasse så nu sitter vi här i soffan framför TV-n med varsin fågel på axeln. Jag hoppas att båda fåglarna har långt kvar att leva och att vi alla fyra får uppleva många mysiga kvällar tillsammans framför TV-n.

Tyvärr så vill Fransson inte bli fotograferad så därför kan jag inte skicka med nåt kort. Så fort kameran kommer fram sätter han sig uppburrad och tjurar längst in i buren. Han är en vanlig grå hane och ser nog ut som alla andra grå hanar. I alla fall för andra människor men för mig så är han väldigt speciell och han är världens finaste nymf.

Nu ska jag berätta lite om mig själv och om en del vänner som passerat förbi genom åren.

Jag är en nymfkakadua och jag heter Brunte (jag vet att det är ett hästnamn, men jag har vant mig) och jag är drygt 30 år. Ja du läste rätt, jag är 30 år. Jag föddes den 28 december 1969. Förmodligen så är jag en av världens äldsta nymfer, kanske till och med den äldsta. När mamma (ja, jag kallar henne för det för säger jag matte så låter det ju som om jag är en hund) skrev om mig på en amerikansk chat-sida om nymfer så blev hon fullständigt ’nermailad’. Hon fick också ett mail från en amerikansk fågeltidning och de ville höra mer om mig och de ville ha ett kort på mig. Det var bl a de som sa att jag nog är den äldsta nymfen i hela världen. Så man är ju kändis i staterna. Därför tänkte jag nu att ni, Nymfkakaduas, läsare också ska få veta vem jag är. Som sagt, jag kläcktes en mörk decemberdag 1969. Jag hade också några syskon men jag kommer inte ihåg riktigt hur många det var. Redan när jag var två dagar var mamma och tittade på mig och bestämde sig för att hon ville ha mig. Egentligen så förstår jag inte riktigt hur hon kunde fastna för mig för jag var ju inte direkt vacker vid den åldern. Sen kom hon ganska ofta och hälsade på mig. Mina syskon flyttade men jag var kvar. Månad efter månad gick och hon kom ofta och hälsade på men jag fick inte flytta hem till henne. Jag var redan då ganska så tam och gillade att sitta på axeln på henne. Men ingen, absolut igen fick ta i mig. Då bet jag. Den lilla egenheten har jag behållit genom alla år. Händer är farliga så dem ska man anfalla och bita. Men armar, axlar och huvuden, det gillar jag. Jag tycker om att sitta på mammas axel och gnugga huvudet mot kinden på henne. Det har hänt nån enstaka gång när jag varit på riktigt bra humör och haft kliande fjäderspolar i tofsen att pappa har fått klia mig.

Ja, han fanns inte med i bilden under mina första drygt 10 levnadsår men så dök han plötsligt upp och flyttade hem till mamma.

Åter till min barndom. När jag var sju månader gammal så kom äntligen den stora dagen. Jag skulle flytta hemifrån. Jag fick en ny bur med många olika leksaker, några gungor, en stege och en klocka. Klockan är en av mina käraste ägodelar och den har jag kvar än idag. Den försvarar jag till sista blodsdroppen. Jag sitter ofta med huvudet i klockan och sjunger och pratar för mig själv. Det ekar så mysigt.

När mamma kom och skulle hämta mig då fick jag reda på varför det tagit sån tid innan hon kunnat hämta mig. Hon hade inga pengar så hon kunde inte betala mig. Hon skulle byta mig mot...……. Det är förnedrande men jag måste tala om det. Fyra undulatungar. Nu är det sagt.

Väl hemma i nya bostaden så gjorde jag mig snabbt hemmastadd och ’fick pli" på de otrevliga små undulaterna. Jag satte skräck i dem. De flydde när jag sträckte ut vingarna och sprang mot dem. Det var kul. Vi bodde naturligtvis inte i samma bur och ibland när jag var ute så knallade jag in till dem och åt av deras mat, undulatblandning. Själv så åt jag annars bara solrosfrön, helst vita, och lite hirskolv då och då. De va tider de.

Gardinstången i köket var min, bara min. Den ockuperade jag så fort jag släpptes ut ur buren.

Men sen kom de på att jag satt och tuggade sönder gardinkappan och även hade knaprat lite på väggen. Så då var det slut med det roliga.

När jag var ungefär 5 år så kom mamma på, eller förmodligen så var det några nya forskningsrön, att det inte var bra för mig att äta bara solrosfrön. Då fick jag nåt som hette parakitblandning, men det var solrosfrön i den också, så jag behövde ju inte svälta. Nej, om sanningen ska fram så har genom alla åren ätit även en hel del frukt och grönsaker, hård bröd, och smörgåskex. Oj, jag höll på att glömma mina favoriträtter, makaroner och pannkaka.

Vid åtta års ålder så fick jag en av mitt livs största chocker. En dag kom mamma hem med en kopia av mig. Och vi skulle bo tillsammans. Aldrig, tänkte jag och körde ner den andra på golvet. Där kunde hon sitta. Men vad jag inte tänkte på var att där fanns ju all mat. Så alltså, när jag ville äta fick hon sitta på en pinne, men annars skulle hon sitta på golvet.

Mamma var jättearg på mig. Nästa dag kom hon hemsläpande med en till bur (större och finare än min) och den andra nymfen fick flytta dit. Där fick man för sina synder.

Det dröjde inte många veckor förrän det kom ytterligare en kopia av mig. Han fick flytta ihop med henne som jag ratat. Och sen vart det bara fler och fler. Fler vuxna som sen fick ungar. Flera ungar flyttade hemifrån och några byttes mot andra.

En dag fick mamma en fågel som ingen ville ha. En grå tjej med en ljus fläck i nacken. Hon satt ensam i en bur nästan bredvid min. Vilken skönhet hon var, jag sjöng och fjäskade och hoppades att det skulle bli vi två. Vi fick träffas ute ur burarna och när det var dags att gå in igen följde hon med in till mig. Jag var salig. Vi levde lyckliga tillsammans i flera år och vi fick också ungar. Ja, inte riktigt förstås. Vi parade oss och hon la ägg. Äggen var kul så jag spelade fotboll med dem. Oj, oj, oj, va mamma va arg på mig då. Vad hon kallade mig för vill ni inte veta. Men det gick fort över. Jag var, och är fortfarande hennes lilla älskling. Hur som helst så lyckades hon rädda två ägg undan mitt fotbollsspelande och hon la dem till ett par som hade obefruktade ägg. De kläcktes och växte upp till två välartade och stiliga hanar. Båda lever än i dag. Den ena bor på samma ställe som jag och den andra bor hos en kompis till mamma.

Jag har nog glömt att berätta. För ungefär femton år sedan så förändrades mitt liv såtillvida att då var det helt slut med att äta solrosfrön, helt slut, inte ett solrosfrö serverades. Undulatblandning, grodda fröer, blötlagd duvblandning, lite hel oskalad havre, frukt och grönt. Ja man kan ju leva på det också. Ja, förstås, det där kexet då och då det fick jag fortfarande och lite makaroner nån gång ibland och lite annat som inte står på dietlistan. Men sånt ska man nog hålla tyst om.

Sen tio år tillbaka äter jag även en hel del pellets. Lite olika sorter men min absoluta favorit är, nä ingen reklam, men det börjar på R. Det var samtidigt som det stora vita monstret kom in i huset som matte började servera pellets. Den stora vita är också nån sorts kakadua, eleonorakakadua heter det visst. Jag har försökt skrämma henne och jag tror hon är lite småskraj för mig. Men vi får absolut inte träffas, för även om hon egentligen inte skulle mena det så kan hon göra illa mig. Hon är ju mycket större och det är ju inte alltid den som är äldst som har övertaget.

För tio år sedan så förändrades mitt liv mycket drastiskt genom en tragisk olyckshändelse. Allt hände så fort och jag förlorade min kära hona och livskamrat. Hon liksom drygt ett tiotal av de andra nymferna dog. Inte nog med den tragedin, flera par slutade mata sina ungar och allt var ett enda kaos. Mamma var otröstlig. Jag kan bara säga en sak – Hade mamma fått tag i den kattdjäveln (eller kattägaren) så hade hon strypt dem med sina bara händer. Vad var det då som hände frågar du dig säkert. Jo sent en kväll var det en katt i grannskapet som hoppade mot fönstret i vårat rum och fönstret kraschade och kattf-n kom infarande i rummet. Jisses vilken panik det blev. Flera av mina kompisar flög i full fart rakt mot voljärgallret och bröt nacken och störtade till golvet. Några slog sönder sig fullständigt och låg blödande på golvet. Blodet stänkte från golv till tak från de som slagit sönder vingarna och fortsatte panikflyga. Själv satt jag alldeles paralyserad och rörde inte en fjäder. Min hona var en av dem som tragiskt nog bröt nacken. Hon låg död på golvet och jag visste inte vad jag skulle göra. Mamma tänkte sig inte riktigt för utan öppnade ytterdörren och i ordets rätta bemärkelse sparkade ut katten. Men för kattens del var det tur för hade hon tänkt efter lite så hade hon nog strypt den istället.

Efter det så föredrar jag att bo ensam i min bur. Mamma har försökt sätta in andra till mig men ’då smäller det’. Jag har mina leksaker att sysselsätta mig med och så brukar jag vara ute ur buren lite då och då och sitta på mammas axel. Men som jag berättade tidigare, stackars den som försöker ta i mig. Jag anfaller och får jag chansen så biter jag mig fast och riktigt tuggar så blodet sprutar. Mamma brukar lite elakt kalla mig för vampyr. Fattar ni varför?

En annan liten egenhet som jag skaffat mig på senare år är att jag älskar att skrämma de andra nymferna. När allt är lugnt och tyst och de flesta sitter och sover/halvsover så brukar jag högt och ljudligt skrika ett par varningsskrik. Då blir det full fart på de flesta, de flaxar och skriker.

Då brukar jag bara sitta lugnt och titta på paniken runt mig och försöka se oskyldig ut. Mamma säger att kunde jag skratta, så skulle jag säkert göra det.

Jag har nog inte berättat att jag är ganska duktig på att härma olika ljud och att prata. Jag kan bl a säga ’God morgon, Brunte’, 'Hej Brunte' och ’Va, är det här nudå’ och så kan jag busvissla och vissla inledningsstroferna till ’Afton på Solvik’.

På somrarna brukar mamma tvinga mig att sitta utomhus i en stor voljär tillsammans med några andra tama nymfer. Usch, vad jag hatar det. Och jobbigt är det för jag måste ju vakta alla matskålarna så att de andra inte får äta. Men tack och lov så behöver vi bara vara utomhus när mamma är ledig och det är fint väder och så får vi komma in på kvällen. På somrarna brukar jag få maskrosblad att äta och det är jättegott. Ibland så får jag också nate och färska gräsvippor. Det är inte så tokigt det heller.

Trots min ålder så är jag jättepigg och peppar, peppar ta i trä, fullt frisk. Jag leker och pratar och visslar dagarna i ända och har en hel del småhyss för mig (med ålders rätt). Mamma säger att jag fortfarande uppträder och ser ut precis som jag gjorde när jag var fem.

Vill ni komma i kontakt med mig så har jag en egen mail-adress, brunte25@hotmail.com. Maila gärna, men det blir nog mamma som svarar.

Skrivet av Brunte sommaren 2001 även denna gång med viss assistans från ’mamma’

Jag är alltså en nymfkakadua och jag är 31 år. Ja, det stämmer, 31 år och jag heter Brunte. Jag orkar bara inte förklara varför jag har ett hästnamn. Men jag gillar mitt namn och jag kan säga det, klart och tydligt. Men så har jag ju tränat i över 30 år.

För några månader sedan, närmare bestämt den 28 december förra året fyllde jag 31 år.

Oh, jisses, vad jag blev firad. Massor av mail, de allra flesta från USA (för där är jag en riktig kändis). Det häftigaste var ett mail från mammas mailkompis i staterna. Det var ett foto på en jättetårta och i tårtan satt det 31 hirskolvar och så var det massor av godsaker som garnering.

Sen stod det Brunte 31 year, och det var gjort med hampfrön. Kul idé. Synd bara att jag inte fick sätta näbben i den riktiga tårtan utan bara fick njuta av bilden.

Annars har allt varit lugnt och stilla och dagarna har gått sin gilla gång. Ända till i förrgår.

Oj, oj, oj, vad jag är upprörd. Helt plötsligt fick mamma för sig att jag skulle flytta in till ’pensionärerna’. Varför begriper jag inte, jag skulle bo ihop med en massa trista gamlingar. Så hon flyttade mig alltså in i deras voljär. Vad arg jag var. Jag kan bara inte fatta varför min kära bur som jag haft i över 30 år helt plötsligt inte skulle duga. Min klocka, min spegel, min gunga, inget fick jag med mig. Hur kunde hon? Jag var så arg, så arg och tänkte att här måste jag visa vem som bestämmer. Sagt och gjort. Först flög jag på mamma och bet henne i örat så blodet sprutade (hihi, rätt åt henne) och sen hoppade jag rätt på en hane och skrek allt vad jag kunde. Han blev döskraj och stack undan. Då började jag förfölja Lina, en vit hona som är nånstans runt 25 år. Men hon var tuff, fräste åt mig och vägrade flytta sig när hon satt där jag ville sitta. Så jag bestämde mig för att trakassera de andra lite istället. Det gällde ju att sätta alla på plats. När jag var som mest upptagen med att sätta mig i respekt så såg jag min gamla bur försvinna ut genom dörren. Hjälp, var det verkligen allvarligt menat att jag skulle bo ihop med dessa tröga, trista gamla pensionärer.

Kvällen kom och jag hade inget annat val än att försöka hitta en bra sovplats. Bästa platserna, på översta pinnen, var självklart redan upptagna. Men inte så länge. Gissa vem som satt där och sov?

Igår morse fortsatte förföljelsen. Det gällde ju att se till att ha fullständig koll på alla matkoppar. Ingen annan än jag skulle få äta. Jag jagade och jagade och försökte få de andra att förstå att all mat var min, bara min. Alla gungor och leksaker var också mina. Tänk att de andra inte fattade det.

Mamma höll stenhård koll på oss och framemot lunch så hörde jag att hon sa till pappa att han skulle hämta in min gamla bur igen. Skönt tänkte jag, hon har fattat vinken.

Buren kom in igen. Men va sjutton hade hon gjort. Alla mina gamla kära pinnar var borta det såg jag på en gång. De som jag lagt ner sån möda på att barka av och få sittvänliga. Nu var det bara nya pinnar och jag såg jobbet med att barka av dem framför mig. Men det skulle jag nog greja rätt snabbt.

Det var länge sen jag var så snäll och foglig som när mamma skulle ta mig för att sätta tillbaka mig i min kära gamla bur. Väl därinne så försökte jag inte ens att bita henne. Ibland så måste man ju visa sin snälla sida.

Jag hoppade runt lite för att kolla att allt var ok. Mat och vatten fanns på plats. Min gamla gunga hängde där den skulle och spegeln (egentligen ingen spegel utan en rostfri platta som går att spegla sig i) fanns också där. Lilla klockan var på plats. Men ve och fasa, var fanns min stora klocka. Den var borta. Hur kunde mamma vara så grym? Vad skulle jag göra? Jag blev arg, jättearg, rent ut sagt skitförbannad. Jag flög på lilla klockan och gav den en rejäl smäll rätt in i gallret och så gjorde jag samma sak med spegeln, klockan igen och så spegeln om vartannat. Och jag gallskrek. Här gällde det ju att visa sitt missnöje. Mamma fattade vinken. Jag hörde nog vad hon sa till pappa. Att hon kastat den i soporna och påsen låg i soptunnan. Efter en stund kom mamma in igen och gissa vad hon hade med sig. Min stora klocka. Å, vad jag blev glad när hon hängde in den. Den är ju så mysig att snacka och sjunga i, det ekar så härligt. Tänk va skönt att sitta med huvudet i den och bli kliad av kläppen.

En sak funderar jag på och jag skulle gärna vilja veta hur klockan kom in igen. För det är min gamla klocka, ingen annan. Mamma måste ha rotat fram den ur soptunnan. Tänk, det skulle jag vilja ha sett. Jag får nog vara lite snäll mot henne de närmaste dagarna och inte anfalla och bita alltför hårt. Hon offrade sig ju trots allt för min skull och stod på huvudet och rotade bland soporna. Och hittade klockan!

PS. Jag hörde för en liten stund sen att mamma sa att hon skulle grädda våfflor idag och att jag skulle få jag också. Smaskens, det är bland det godaste jag vet DS

Ja, så har man då fyllt 33 år och födelsedagen firades med plättar med sylt och grädde (men usch va snål mamma var på grädden). Jag fick några nya leksaker, som jag inte alls uppskattade, så nu är det andra som fått dem. Jag har ju mina gamla saker, mina klockor, min gunga och min spegel så varför ska jag ha nya leksaker. Sen får jag färska pinnar att gnaga på , alltid precis när jag lyckats få de gamla precis så som jag vill ha dem. Helt avbarkade och jämna och sköna att sitta på. Jag mår bara fint och jag är så nöjd med min tillvaro. Allra nöjdast är jag när jag får husera runt på burgolvet och bygga bo i min bohörna. Varje år har jag ett par perioder då jag bygger bo. Nä, förresten, jag är nog mest nöjd när jag sitter med huvudet i min stora klocka och snackar med den.

Allt är sig likt här hemma förutom att några av "pensionärerna" har gått bort. Lina som jag skrev om för ett par år sedan dog helt nyligen, 28 år gammal. Några av de andra gamlingarna har också dött, bla gamla Tuss som jag haft mina duster med för några år sedan. Min son lever men han börjar se tunnhårig ut! Ja, det ligger inte i släkten att bli det för jag är minsann fortfarande fullfjädrad med en ståtlig tofs. Ett av mina barnbarn finns också här och även några barnbarns barn. De är snälla och fogliga och bor tillsammans med partners. Mamma säger att det är tur att inte "vampyrgenen" gått i arv.

Vill ni se hur jag ser ut? Titta i mitt fotoalbum som finns under rubriken bilder.

Som vanligt så serverades det plättar med sylt och grädde på min födelsedag. Men jag tror att mamma blir snålare och snålare för varje år som går. Det var nästan ingen grädde alls i år och ändå så fyllde jag faktiskt 34 år. Som vanligt så hade hon kastat ut en massa pengar på helt onödiga leksaker. Jag är ju nöjd med de jag redan har. Nej, förresten en sak var toppen. Jag fick en ny spegel. En sån där spegel som är en rostfri platta. Den var precis likadan som min gamla men den här nya kan jag ju spegla mig i! Jag måste nog erkänna att den gamla sett sina bästa dagar för den var ganska så repig och eländig så jag såg ju knappt mig själv i den. Men nu kan jag njuta av min vackra spegelbild. Men de andra leksakerna, underliga färgade träklossar med en massa snören i, de har andra fått ärva. Sånt trams är väl inget för en äldre gentleman som jag. Gnaga på snören - nej usch va trist. Jag föredrar att bita i fingrar så blodet sprutar. Elak? Jag? nej, det är väl ändå ingen som kan påstå det. Jag försvarar ju bara mitt hem. Alla som kommer i närheten ska varnas och kommer de för nära då är det bara att anfalla och bita.

Året som gått har annars varit ganska så lugnt och fridfullt. Av någon underlig anledning så har jag sen några månader tillbaka blivit väldigt förtjust i blötlagd duvblandning. Det är så smaskigt att få sätta näbben i de stora mjuka ärtorna. Visserligen så har jag fått det i många års tid men aldrig ätit speciellt mycket av det. Men nu, nu kastar jag mig över matskålen med duvblandningen. Jag bryr mig inte ens om att bita mamma när hon sätter in den på golvet. Men när hon sen tar ut den, då är jag på hugget. Men hon har lärt sig så hon hinner alltid undan. Det är så förargligt så jag skäms nästan för att berätta det.

Då både jag och mamma fått ganska många mail med frågan om hur det är med mig så är det bäst att jag berättar lite vad som hänt sen jag skrev sist.

Jag har nu uppnått den aktningsvärda åldern av 35 år. Ja, egentligen så är jag 35½ år. Och jag kan skryta med att jag är världens äldsta nymf.

Livet leker och jag mår hur bra som helst. Jag leker och snackar och älskar fortfarande att sitta med huvudet i min pingla och spegla mig i min spegel. Min lilla egenhet att tjuvnypas när tillfälle ges håller jag fortfarande stenhårt på. Fingrar och händer är till för att anfalla och bita i. Men det är sällan jag får in en riktig fullträff. Mamma har lärt sig undvika min näbb och när det kommer andra så varnar hon dem.

Jag har upptäckt att färsk basilika är mumsmums. Likaså har jag börjat gilla persilja. Annars äter jag ungefär samma som jag gjort de senaste åren.

En av mina favoritplatser när jag varit ute har varit en av gardinstängerna i vardagsrummet. Men sen förra sommaren så föredrar jag den sittställning som mamma fixade till då. Eller så sitter jag på taket på Frödings bur. Fröding är en kul liten kille. Faktiskt en av de få nymfer jag genom åren inte jagat och varit elak mot. Vi kan t o m vara ute samtidigt.

Så är det väl dags att skriva lite igen. Jag har nu fyllt 36 år och firade min födelsedag som det anstår en riktig gentleman. Dvs med tårta och presenter. Självklart fick jag pannkakstårta med sylt och grädde men som vanligt så var mamma snål på grädden. "Det är inte nyttigt" säger hon. Vaddå, jag har ätit grädde flera gånger om året i alla år och inte mår jag dåligt för det. Nej, jag är fortfarande pigg och frisk som en nötkärna och lika elak och egensinnig som jag alltid varit. Jag kan bara inte låta bli att anfalla händer. Det riktigt kliar i näbben när jag ser chansen att bita tag i en hand.

Kan ni gissa vad jag fick när jag fyllde år? Nej, det kan ni nog inte. Jag fick en ny spegel. Ja, spegel och spegel, en sån där papegojspegel som är i rostfritt. Men oj va blank och fin den är jämfört med min gamla. Nu kan jag ju riktigt se hur stilig jag är. Jag fick en ny klocka också, exakt lika som min gamla. Den är väl rätt så okej för den är ju blank så jag kan spegla mig i den. Och det är samma mysiga eko i den som i den gamla så jag sitter ofta med näbben i den och snackar.

Sen har jag börjar driva mamma till vansinne. Jag härmar ungar som tigger mat. Visserligen så har jag kunnat det ljudet i flera år men det är först nu som jag börjat praktisera det titt som tätt. Det är så kul för när jag låter riktigt intensivt och länge så kommer mamma och undrar vad som står på hos de som har ungar. Lite måste jag ju få reta henne.

Fröding och jag är fortfarande bra kompisar och brukar vara ute samtidigt men han föredrar att snacka med sin kotte istället för att snacka med mig. Ja, just det, han är knäpp. Snacka med en tallkotte när han kan snacka med mig. Men det rör sig säkert bara om ungdomligt oförstånd från hans sida för han är ju bara 16 år. Så jag får ha lite överseende med det.

Jag käkar ungefär samma som jag gjort senaste åren även om jag numera tröttnat lite på den blötlagda duvblandningen. Har upptäckt att det finns en hel del annat också som är smaskens. Lätt förvälld broccoli hör för tillfället till en av mina favoriter.

Nu börjar det bli kväll så jag måste sluta skriva för det är snart dags att krypa upp på sovpinnen och sätta sig tillrätta innan nattbelysningen tänds.

Måste väl ta och skriva några ord och tala om för alla att jag mår bara fint. Det har väl egentligen inte hänt så mycket sen i februari när jag skrev sist.

Men lite har jag nog att berätta. Som ni säkert vet så avskyr jag händer och håller de dessutom i en kamera så avskyr jag dem ännu mer. Både händer och kamera ska skrämmas och hjälper inte det så anfaller jag. Fega mamma som håller kameran som en sköld för att skydda fingrarna. Sen gnäller hon och klagar på att jag aldrig håller näbben stängd när hon ska ta kort på mig.

Kom på en sak jag måste berätta. I våras var det, när jag satt i godan ro på min klätterställning i vardagsrummet kom mamma upp med nån liten konstig varelse. Varelsen satt på en liten handduk på bordet och mamma höll på med den. Den lät väldigt konstigt men ljudet var bekant. Det lät precis som det brukar låta från trälådorna i några av voljärerna. Det ljudet som jag själv också lärt mig härma. Självklart blev jag nyfiken så jag flög dit för att kolla vad det var. Gissa om jag blev förskräckt när varelsen började låta ännu mer och sprang fram mot mig och hukade sig ner. Mamma var snabbt där och tog tag i varelsen så jag inte skulle vara elak. Jag, sätta näbben i nåt dylikt. Aldrig i livet. Den såg hemskt ut. Jag blev t o m lite generad och tyckte det var obehagligt så jag tog min tillflykt till min klocka. Vad höll den på med? Flörtade den med mig? Mamma talade om att det var en nymfunge och att föräldrarna varit taskiga mot den och plockat av den varenda fjäder på skallen. Men så kan jag aldrig ha sett ut!

Sommaren har varit lugn och skön även om jag tvingats sitta utomhus emellanåt. Nyttigt med sol och frisk luft säger mamma. Pyttsan säger jag. Jag hatar att sitta utomhus. Men jag fick i alla fall sitta själv i en egen voljär. Men jag märkte nog att det även var andra som suttit där när inte jag var där.

Men nu får det räcka med skrivande för den här gången. Hörde att det vankas broccoli till kvällsmat så jag ska gå till matskålarna och sätta mig och vänta och bevaka dem.

		Så här ser jag ut för det mesta när mamma tar kort på mig. Ska jag vara ärlig så tycker jag att jag är stilig när jag har näbben öppen.

		Men ibland när jag ser att det vankas något gott så kan jag faktiskt vara riktigt snäll också.