Finkus idioticus  

Finkägande, lat. Finkus idioticus, är en sjukdom med ett långdraget förlopp. Oftast är det en följdsjukdom av Papegojus idioticus och drabbar i första hand äldre som inte längre är kapabla att ta hand om en stor papegoja. Men den kan dock även drabba yngre personer som innan utbrottet endast haft en lättare släng av Papegojus idioticus och genom samtalsterapi i ett tidigt stadium av sjukdomen papegojus idioticus botats från den.  

Långtidsstudier tyder på att den i vissa fall är ärftlig och att tillfrisknadsprocenten är mycket låg och att sjukdomen tilltar vid stigande ålder för att nå sin kulmen ca 4 år efter utbrottet.

Man har endast noterat att par fall av lyckad behandling och det har i dessa fall rört sig om äldre senila personer som inte kunnat se skillnad på en fink och en bomullstuss.

 

Symptom och sjukdomens utbrott

Första symptomet är att patienten ständigt gör besök i källaren där papegojburen efter den sen flera år tillbaka döda papegojan förvaras.

Vidare har noterats att patienten vandrar längs med småvägar ständigt spanande ner i diken och större vattenpölar. Senare ses densamma med en håv fiskande i tidigare nämnda diken och därefter nickande och med ett nöjt leende försiktigt lägga tillbaka fångsten i vattnet.

Vid nästa steg i sjukdomsförloppet ses patienten med sin rollator efter i princip oframkomliga skogsstigar. Men en karta över området prickar denne in alla i skogsdungen förekommande myrstackar. Man har även observerat att patienten petar i myrstackarna för att se om det är något liv där. Vid enstaka tillfällen har det även observerats att patienten tar en näve från myrstacken och stoppar i fickan.

Att sjukdomen brutit ut och fått fäste styrks genom att barn och barnbarn tvingas släpa upp den stora och otympliga papegojburen i patientens lägenhet. Väl inne i lägenheten kläs den med ett för finkar lämpligt nät och inreds med smala smäckra kvistar och små häckningsreden.

Därefter ses patienten åka iväg i taxi för att ett par timmar senare komma tillbaka med ett tiotal små kartonger som han ömt håller intill bröstet och ofta även hörs småprata med.

Man hör ofta uttryck som ”Såja mina små vänner inte ska ni vara rädda. Snart ska ni få komma ut”.   

Patienten släpper därefter ut finkarna en och en i den gamla papegojburen samtidigt som han ger dem namn.

Patienten ses därefter inte utanför sin lägenhet på flera veckor men barn och barnbarn och den eventuella hemhjälpen kommer på ständiga besök bärande på påsar med texten ”Zooaffären” på. Påsarna bärs oftast så långt från kroppen som möjligt och det har vid enstaka tillfällen observerats att vita maskar trillat från påsarna.

Sena kvällar kan man se patienten i köket vid köksbordet där denne är sysselsatt med att sortera vita små krälande maskar i olika burkar och därefter klippa ett antal av dessa maskar i tre delar. Övriga ställs in i svalen tillsammans med patientens övriga mat.

De isärklippta maskarna serveras finkarna med stor omsorg på kaffefat tillhörande finporslinet samtidigt som patienten lugnande pratar med finkarna och benämner dem med namn som Oskar, Pelle, Putte, Sara, Lotta mm.  

 

Ändrad sjukdomsbild

I ett senare stadium ändras sjukdomsbilden till att bland annat omfatta sömnsvårigheter samt en mer lättsinnig inställning till pengar.

I arla morgonväkten, företrädesvis lördags- och söndagsmorgnar, ses patienterna packa den förbeställda taxin med sin rollator och med ett otal olika plastburkar i grälla färger noggrant märkta med etiketter.  

Efter varierande antal timmars taxiåkning till en mycket otillgänglig skog långt från de allmänna vägarna tillbringas dagen i skogen där personen letar efter den perfekta myrstacken att plundra på myrägg och det perfekta diket att fiska mygglarver från. Fångsterna sorteras noga i de olika burkarna.

Väl hemkommen igen måste både myrägg och mygglarver återigen sorteras i olika burkar utifrån vilket utvecklingsstadium de befinner sig i. Patienten kan ses sitta vid köksbordet hela natten i skenet av en lampa ivrigt granskande fångsten med förstoringsglas.   

Frampå småtimmarna är sorteringen klar och de högt älskade finkarna väcks upp för att få provsmaka delikatesserna. Man kan då höra uttryck som ”Komsi, komsi till pappsen så ska ni få lite gottigotti”.

 

Behandling

När ovan beskrivna symptom känns igen finns det ingen tvekan om att sjukdomen fått fäste och all behandling kan vara resultatlös. Med tanke på patientens i allmänhet höga ålder förordas sällan ens försök till behandling. Läkarna brukar med ett leende rycka på axlarna och säga ”Är de lyckliga så låt dem hållas”.

För yngre personer som drabbats av sjukdomen finkägande, bör samtalsterapi sättas in redan vid det första symptomet. Samtalsterapeuten bör då vara mycket uppmärksam på patientens beskrivning av naturen och undvika ord som myror och mygglarver då dessa uttryck kan få patienten att glida in i ett tillstånd av melankoli.

Det allvarligaste felet som kan göras är att ta finkarna från patienten då detta sannolikt leder till att patienten skaffar nya. Denna gång nöjer sig patienten i allmänhet inte med en lite flock utan skaffar ett femtiotal.

Omyndigförklarande eller förflyttning av patienten till en annan boendeform är inte heller att rekommendera, trots att det förekom förr. Vetenskapliga undersökningar har visat att patienterna själva inte upplever sin sjukdom som speciellt besvärande förutom när det i offentliga sammanhang trillar mjölmaskar och myrägg från kläderna på dem. Det brukar även upplevas som genant när hemhjälpen öppnar kylskåpet och det kryllar av mjölmaskar som tagit sig ut ur burkarna. Pga detta har det visat sig att de flesta äldre patienter som lider av sjukdomen inte får någon hjälp från kommunen utan de får helt förlita sig på barn och barnbarn.

Då de i regel är ganska glada och nöjda och oförargeliga kan man med gott samvete låta dem hållas och se dem som pittoreska inslag i vårt samhälle.

För många av de äldre som drabbats av sjukdomen medför den en social samvaro med andra drabbade då de packar sina finkar i små burar och hänger på handtagen till rollatorn och går till parken för att träffas.  

 

Smittospridning

Hur sjukdomen sprids är ännu helt okänt men tecken tyder på att den är ärftlig eller är en följdsjukdom av papegojus idioticus.  

Det har inte påvisats något fall där sjukdomen haft dödlig utgång.

 

 
 << tillbaka till Skoj

 

Copyright © Nymfkakadua 2002 - 2015