Alexanderparakit

Alexanderparakit

Alexanderparakiten är en av de största parakiterna och det finns ett flertal underarter. De två vanligaste underarterna är eupatria och nipalensis och dessa två beskrivs kortfattat nedan.

Alexanderparakithane "Alex"

Foto: Stefan Mörth

Psittacula e. eupatria

Förekommer i södra Indien och på Sri Lanka.Det är lätt att se skillnad på könen. Hanen är klart grön, kinder och nacke svagt gråblå och han har ett brett svart band från övernäbbens nederdel och runt huvudet. Bandet avsmalnar något i nacken där han har ett brett rosa band. Buken är gul-grön, översidan av stjärtfjädrarna är blågröna med gul spets och undersidan av stjärten är gul och han har en mörk vinröd fläck på övre vingtäckarna. Näbben är röd. Honan saknar det svarta och rosa bandet och den gröna färgen är i allmänhet inte lika klart grön som hanens. Ungfåglar ser ut som honan men de saknar den vinröda fläcken på vingen. De börjar färga ut vid ca 18 månaders ålder och är fullt utfärgade vid ca 3 års ålder.Längden är ca 58 cm så det är en tämligen stor och utrymmeskrävande fågel.

Psittacula e. nipalensis

Den största av alexanderparakiterna. Den är ca 62 cm lång och förekommer i östra Afganistan, södra och östra Pakistan, norra och centrala Indien, Nepal, Bhutan och Assam. Den liknar eupatria, men kinder och nacke är blåskimrande och fjädrarna på bröstet och buken är gråvita. Det rosa bandet i nacken är bredare än på eupatria.

Alexanderparakiter i naturen

I vilt tillstånd lever alexanderparakiten i små flockar som på kvällen samlas i stora flockar (inte ovanligt med flockar på över 1 000 fåglar) i något träd eller i en skogsdunge innan de ger sig iväg för att äta inför natten. De är mycket högljudda och skriker oavbrutet när de samlas.
När de flyger iväg för att äta, flyger de målmedvetet, tätt tillsammans i små grupper. De flyger oftast högt och med långsamma rytmiska vingslag hela tiden ljudligt skrikande.

De äter i huvudsak frön, nötter, frukt, bär, blommor och nektar och de förorsakar mycket stora skador på sädes- ris- och majsodlingar då de kommer för att äta. Även om de flyger i små flockar till odlingarna är det ofta många mindre flockar som flyger till samma ställe.

I många storstäder har stora flockar etablerat sig i parker och trädgårdar och trots att de är mycket högljudda både morgon och kväll så är de ett populärt inslag i stadsbilden och invånarna är mycket måna om "sina" fåglar. Detta trots all skada de gör, framförallt på fruktträd. Början till dessa stora flockar var förrymda enstaka fåglar som snabbt acklimatiserade sig och bildade par och häckade.

Häckningsperioden är från november till april och de häckar i stora träd, gärna döda palmträd eller träd av mjuka trädslag.

De gnager upp sina egna bohålor om inte något gammalt bo (hackspett eller parakitbo) finns tillhands och ofta häckar flera par i samma träd. Honan lägger 2-4 ägg som hon ruvar ensam i 27-28 dagar. Hanen matar honan under ruvningstiden och även under ungarnas första levnadsveckor eftersom hon då inte själv går ur boet för att äta. Ungarna lämnar boet vid 7-8 veckors ålder och matas av föräldrarna i ytterligare några veckor.

Alexanderparakiter i fångenskap

Alexanderparakiter bör hållas i stora voljärer med tillgång till mycket grenar och kvistar att gnaga på. Det idealiska är om man har möjlighet att ha dem i stora utomhusvoljärer, åtminstone under sommarhalvåret. Enligt Jordbruksverkets regler om burstorlekar ska alexanderparakiter ha en bur som är minst 2,4 meter lång, 1,5 meter hög och två gånger fågelns längd och minsta yta ska vara 3,12 m². Minsta tillåtna yta vid grupphållning är 1,5 m² per fågel. Det är alltså en utrymmeskrävande fågel och även om den sitter i en bur med ovannämnda mått måste den få komma ut och sträcka på vingarna ibland.

De går att hålla parvis tillsammans, men under häckningsperioden ska man vara försiktig då de kan vara mycket aggressiva. Man ska också undvika att hålla dem tillsammans med mindre arter eftersom de ofta är aggressiva mot mindre. Överhuvutaget så är alexanderparakiten ofta aggressiv mot andra arter och ofta även mot artfränder så man bör alltid vara extra försiktig om man sätter ihop en alexander med en annan fågel., oavsett art.

Ett par ungfåglar av alexanderparakit.

Foto: Herbert Jonsson

Har man alexanderparakiter i stora voljärer är de relativt lätta att få att häcka. En urholkad trädstam eller en holk av grova brädor, i storleken 30x30x70 med ett ingångshål på ca 10 cm, placeras lodrätt i voljären. Som bomaterial lägger man i träflis och kutterspån. Som för alla andra fåglar är det viktigt att de får extra näringsrikt foder under uppmatningstiden och att man ger extra kalcium i fodret. Det ordinarie fodret bör bestå av parakitblandning eller pellets, blötlagda/grodda fröer/havre/vete eller duvblandning/havre/vete och olika sorters frukt och grönsaker (äpple, päron, vindruvor, rönnbär, morötter, gröna ärtor mm). Hela maskrosplantor, inklusive blommorna brukar vara uppskattade, liksom nate (våtarv). De ska alltid ha tillgång till färskt dricksvatten och kalksten. Under uppmatningstiden bör man komplettera det ordinarie fodret med hårdkokt hackat ägg, vitt bröd uppblött i lactosfri mjölk och lite extra kalcium.

Som sällskapsfågel/tamfågel kan alexanderparakiten bli mycket tam och tillgiven om den tas från föräldrarna så fort den blivit självständig eller om den handmatats. Många alexanderparakiter lär sig härma ljud och en del "lär sig prata", dvs härma ord.

Man måste tänka på att det är en stor fågel som behöver en stor bur (se måtten ovan), helst en större voljär, med plats både för sig själv och för mycket grenar och lite leksaker, så att den har sysselsättning när den är ensam. Den måste också få möjlighet att ta sig en flygtur och sträcka ut vingarna inomhus.

Fler bilder på Alex finns på sidan S*DevonDiva's

<< Tillbaka till Andra Arter

Copyright © Nymfkakadua.com 2002 - 2015

Alexanderparakit
Alexanderparakiten är en av de största parakiterna och det finns ett flertal underarter. De två vanligaste underarterna är eupatria och nipalensis och dessa två beskrivs kortfattat nedan.
	Alexanderparakithane "Alex"
	Foto: Stefan Mörth


Psittacula e. eupatria
Förekommer i södra Indien och på Sri Lanka.Det är lätt att se skillnad på könen. Hanen är klart grön, kinder och nacke svagt gråblå och han har ett brett svart band från övernäbbens nederdel och runt huvudet. Bandet avsmalnar något i nacken där han har ett brett rosa band. Buken är gul-grön, översidan av stjärtfjädrarna är blågröna med gul spets och undersidan av stjärten är gul och han har en mörk vinröd fläck på övre vingtäckarna. Näbben är röd. Honan saknar det svarta och rosa bandet och den gröna färgen är i allmänhet inte lika klart grön som hanens. Ungfåglar ser ut som honan men de saknar den vinröda fläcken på vingen. De börjar färga ut vid ca 18 månaders ålder och är fullt utfärgade vid ca 3 års ålder.Längden är ca 58 cm så det är en tämligen stor och utrymmeskrävande fågel.

*Psittacula e. nipalensis*
Den största av alexanderparakiterna. Den är ca 62 cm lång och förekommer i östra Afganistan, södra och östra Pakistan, norra och centrala Indien, Nepal, Bhutan och Assam. Den liknar eupatria, men kinder och nacke är blåskimrande och fjädrarna på bröstet och buken är gråvita. Det rosa bandet i nacken är bredare än på eupatria.

Alexanderparakiter i naturen
I vilt tillstånd lever alexanderparakiten i små flockar som på kvällen samlas i stora flockar (inte ovanligt med flockar på över 1 000 fåglar) i något träd eller i en skogsdunge innan de ger sig iväg för att äta inför natten. De är mycket högljudda och skriker oavbrutet när de samlas. När de flyger iväg för att äta, flyger de målmedvetet, tätt tillsammans i små grupper. De flyger oftast högt och med långsamma rytmiska vingslag hela tiden ljudligt skrikande. De äter i huvudsak frön, nötter, frukt, bär, blommor och nektar och de förorsakar mycket stora skador på sädes- ris- och majsodlingar då de kommer för att äta. Även om de flyger i små flockar till odlingarna är det ofta många mindre flockar som flyger till samma ställe. I många storstäder har stora flockar etablerat sig i parker och trädgårdar och trots att de är mycket högljudda både morgon och kväll så är de ett populärt inslag i stadsbilden och invånarna är mycket måna om "sina" fåglar. Detta trots all skada de gör, framförallt på fruktträd. Början till dessa stora flockar var förrymda enstaka fåglar som snabbt acklimatiserade sig och bildade par och häckade. Häckningsperioden är från november till april och de häckar i stora träd, gärna döda palmträd eller träd av mjuka trädslag. De gnager upp sina egna bohålor om inte något gammalt bo (hackspett eller parakitbo) finns tillhands och ofta häckar flera par i samma träd. Honan lägger 2-4 ägg som hon ruvar ensam i 27-28 dagar. Hanen matar honan under ruvningstiden och även under ungarnas första levnadsveckor eftersom hon då inte själv går ur boet för att äta. Ungarna lämnar boet vid 7-8 veckors ålder och matas av föräldrarna i ytterligare några veckor.

Alexanderparakiter i fångenskap
Alexanderparakiter bör hållas i stora voljärer med tillgång till mycket grenar och kvistar att gnaga på. Det idealiska är om man har möjlighet att ha dem i stora utomhusvoljärer, åtminstone under sommarhalvåret. Enligt Jordbruksverkets regler om burstorlekar ska alexanderparakiter ha en bur som är minst 2,4 meter lång, 1,5 meter hög och två gånger fågelns längd och minsta yta ska vara 3,12 m². Minsta tillåtna yta vid grupphållning är 1,5 m² per fågel. Det är alltså en utrymmeskrävande fågel och även om den sitter i en bur med ovannämnda mått måste den få komma ut och sträcka på vingarna ibland.

De går att hålla parvis tillsammans, men under häckningsperioden ska man vara försiktig då de kan vara mycket aggressiva. Man ska också undvika att hålla dem tillsammans med mindre arter eftersom de ofta är aggressiva mot mindre. Överhuvutaget så är alexanderparakiten ofta aggressiv mot andra arter och ofta även mot artfränder så man bör alltid vara extra försiktig om man sätter ihop en alexander med en annan fågel., oavsett art.
	Ett par ungfåglar av alexanderparakit.
	Foto: Herbert Jonsson
Har man alexanderparakiter i stora voljärer är de relativt lätta att få att häcka. En urholkad trädstam eller en holk av grova brädor, i storleken 30x30x70 med ett ingångshål på ca 10 cm, placeras lodrätt i voljären. Som bomaterial lägger man i träflis och kutterspån. Som för alla andra fåglar är det viktigt att de får extra näringsrikt foder under uppmatningstiden och att man ger extra kalcium i fodret. Det ordinarie fodret bör bestå av parakitblandning eller pellets, blötlagda/grodda fröer/havre/vete eller duvblandning/havre/vete och olika sorters frukt och grönsaker (äpple, päron, vindruvor, rönnbär, morötter, gröna ärtor mm). Hela maskrosplantor, inklusive blommorna brukar vara uppskattade, liksom nate (våtarv). De ska alltid ha tillgång till färskt dricksvatten och kalksten. Under uppmatningstiden bör man komplettera det ordinarie fodret med hårdkokt hackat ägg, vitt bröd uppblött i lactosfri mjölk och lite extra kalcium. Som sällskapsfågel/tamfågel kan alexanderparakiten bli mycket tam och tillgiven om den tas från föräldrarna så fort den blivit självständig eller om den handmatats. Många alexanderparakiter lär sig härma ljud och en del "lär sig prata", dvs härma ord. Man måste tänka på att det är en stor fågel som behöver en stor bur (se måtten ovan), helst en större voljär, med plats både för sig själv och för mycket grenar och lite leksaker, så att den har sysselsättning när den är ensam. Den måste också få möjlighet att ta sig en flygtur och sträcka ut vingarna inomhus.
Fler bilder på Alex finns på sidan S*DevonDiva's